Sunny day !
Det var en tjej som kommenterade och bad mig berätta om hur det är att leva med psoriasis så jag tänkte jag skulle göra det, för de har jag aldrig gjort förut.
För att kunna leva så bra som möjligt med sjukdomen så måste man acceptera den. För så länge man inte gör det då tar du inte in behandlingen på samma sätt och resultatet blir sämre. Jag var tolv år när jag fick diagnosen psoriasis men jag hade haft utslagen och sjukdomen mycket längre. Jag accepterade den inte då och det är väl inte meningen att man ska göra heller. Det tog mig ungefär fyra år att acceptera den. Det märks idag att jag accepterar den, när jag var tolv alltså för sju år sen ville jag inte prata om det,jag ville inte visa mina utslag, jag skämdes, jag hatade mig själv. Nu pratar jag om det, visar gärna min utslag oftast utan obehag, är engagerad i förbundet Ung med Psoriasis. Jag skäms inte för det!
Klart att tanken har slagit mig att jag aldrig kommer slippa utslagen att de alltid kommer finnas där. Samma tanke som att psoriasis är en systemsjukdom som gör att jag kan få problem eller andra svårare sjukdomar senare som tex, hjärt och kärl sjukdomar, mage- och tarm sjukdomar osv. Men man kan inte alltid gå omkring och tänka på att jag kanske kommer få det här, jag kanske kommer få svårare psoriasis för gör man det så lägger man ju en tyngd på sig själv. Jag har inställningen att det kan hända, men det behöver inte göra det och i så fall får jag ta det problemet då.
Det som är jobbigast med psoriasis är all den behandlingen som måste skötas, det tar mig cirka tre timmar om dagen att behandla mig. Gör jag det varje dag? Självklart inte. Det finns ingen ork för mig att hålla på tre timmar om dagen, varje dag, varje månad, varje år. Behandling är väldigt viktigt när man har psoriasis, för att inte utslagen ska "blossa" upp. Det är också väldigt viktigt att man mår psykiskt bra eftersom den psykiska biten påverkar. Blir jag tex förkyld och får en infektion så får jag mer psoriasis. Är det mycket i skolan så får jag mer psoriasis. Att hantera stress är det värsta för mig. Jag blir lätt stressad och då får jag mer psoriasis. Jag har även psoriasis artrit som gör att jag har svårt att gå i trappor, springa osv. Om jag tar hissen en trappa så kan folk reagera på varför jag tar hissen det är ju bara en trappa. Det är för att jag kanske inte klarar att gå i den trappan just den dagen och då ska man behöva stå och förklara sig för dom varför man åker hiss.
Jag har även lätt att få psoriasis i ansiktet om jag sminkar mig för mycket så jag kan inte sminka mig varje dag som en tjej kanske vill göra. Så jag känner mig alltid väldigt "sliten"hela tiden. Men vad ska jag göra? Sminka mig och ha psoriasis eller inte göra det och slippa psoriasisen. Inte göra det såklart! Och det var jobbigt att i början men nu idag bryr jag mig inte om det för det är så jag är.
Läkarna har alltid sagt till mig att jag inte bör tatuera mig, pierca mig osv. Till en början var jag väldigt sträng mot mig själv på det, att jag inte skulle ha något sådant. Fast jag ville så gärna! Sen en dag slog det mig gör det gör det, sjukdomen ska inte styra över dig - du ska styra över sjukdomen. Så jag skaffade min första piercing och idag har jag flera stycken och det har faktiskt gått jätte bra. Jag har även en tatuering som jag bara har haft i ett halv år men än så länge har det gått bra med den med.
Sjukdomen handlar mycket om att du måste alltid tänka efter vad du gör och ska göra, hur kommer konsekvenserna bli sen. Den biten är jag verkligen dålig på, att tänka på konsekvenserna.
När jag tänker tillbaka på allt jag har upplevt pga av min sjukdom, alla människor jag har träffat och hur jag har utvecklats som person så är jag faktiskt glad för att jag har psoriasis. Jag skulle aldrig fått göra dom här sakerna jag har fått gjort eller träffa dom människorna jag har fått träffa. Många jag har träffat genom åren står mig idag väldigt nära. Så det finns egentligen bara plus!
Men klart, egentligen skulle jag vilja slippa det..
